Summeringen en veckas körning med laddpriusen: Hela familjen blir faktiskt engagerad, kanske är det nyhetens behag men detta var kul för stora som små. Bäst var att bilen var så uppskattad, lättkörd, framförallt tyst och framförallt att detta är en riktig bil som inte innebär en massa begränsningar. Tanken slog mig flera gånger att en ren elbil hade varit allt annat än harmoniskt. Känslan av att vilja komma hem på 100% el, men veta att tanken på 50 liter bensin erbjuder ytterligare 100 mils körning känns betryggande och nödvändig. Min enda invändning och det jag inte kommer sakna är hanteringen av sladden – hoppas på innovationer så att vi inte tröttnar på att ladda så mycket som det faktiskt går.

Bränsleförbrukningen för all körning fredag till fredag med resor till och från jobbet på dryga milen enkel resa uppskattar jag till ca 0,2 liter bensin. Motorn gick igång ett par gånger då jag hade kort räckvidd kvar och jag körde vid något enstaka tillfälle ett par hundra meter på bensin. I övrigt gick allt på el. Dvs målsättningen med bilen, att klara runt 85 % av all körning på el, överträffades trots vinterklimatet.

Vad kostade elen då? Vi mätte laddningen på kontoret som visade sig vara 1,3 kWh/laddning. Kostnaden för elen blev alltså på kontoret ca 6 spänn. Lägg till laddningen hemma som blir 2-3 laddningar till och summan för veckan blir ca 15 kr. Till det kommer då bensinen som är under 5 kr. Totalt 20 kr. I Sverige där elproduktionen är i princip koldioxidfri är detta ett smått fantastiskt resultat både för plånboken och miljön.

Tack för denna gång.

Roland

Förarbyte: Igår körde min fru Camilla laddhybriden. Här är hennes upplevelse:

Bilen svänger mjukt utan ljud. Hela körstilen är som vadderad. Tyst, mjukt och följsamt. Intredningen i bilen är fin och också liksom rundad i kanterna. Ratten vilar mjukt i händerna.

Gillar att bakluckans nedre del är i glas. gör att man ser bakåt bra. Nu kan man ju se hur det ser ut bakåt på skärmen när man backar, men jag tittar ändå alltid bakåt då jag inte helt vant mig att skärmen finns.

Klokt att handtaget till laddaren är formad som hantdaget till bensinpumpen. Inte konstigare än att tanka. Luktar bara godare och känns bättre att ladda vid husknuten istället för på en mack.

I like.

Tisdagen gick också helt på el från Sollentuna till Storgatan i city tur och retur, men nu börjar de små egenheterna med laddningen göra sig påminda. Sladden är inte kul att plocka fram, koppla först till ett uttag och sedan till bilen för att senare göra omvänd procedur och lägga tillbaks den i bagageutrymmet igen, ett par gånger om dagen. Den blir lätt smutsig så här års. Det blir handskar, kläder och bagageutrymmet också.

Idag handlar allt om snabbhet, enkelhet och bekvämlighet. Risken finns att vi inte orkar hålla på att ladda om det inte är enkelt. Varför inte kopiera idén med damsugarens sladdlösning? Man parkerar, drar ut så mycket sladd som behövs och ansluter i ett uttag – och det är klart. När man kopplar ur så drar sladden in sig själv i bilen. Snabbt, enkelt och mindre slabbigt. Ni vet var ni hörde det först

Måndag till och från jobbet på 100 % el. Laddning på jobbet genom att lägga ut en sladd genom brevinkastet, tur att vi är på nedre botten. Det verkar verkligen som man kan köra ca 20 km på en laddning i vinterväglag och utan att snåla på kupé- och stolsvärme. Detta är också en förseriebil, i produktionsbilen kommer batterierna vara kraftfullare och klara en halvmil till, vilket för våra behov så här långt verkar räcka gott och väl för att klara 85% av våra behov. Fortsättning följer…

Måndag morgon, snö, slask och och förvärmd bil. Inte dumt, men dagens utmaning är att komma till jobbet på enbart el. Det är 13 km i rusningstrafik och snömodd. Jag lämnar också barnen i skolan vilket är 1 km extra. Infartstrafiken på E4:an från Sollentuna är trög, kör aldrig över 70 km/h. När jag åker hemifrån anger bilen en räckvidd på 20 km på el. Resan är ju kortare, men förutsättningarna inte heller de bästa. Vid Norrtull är räckvidden nere på 10,0 km och det är en bra bit kvar till kontoret på Storgatan. Men när jag kommer fram med ytterligare 4,0 km eldrift kvar i batteriet. Alltså, jag har kört ca 14 km och har 4 kvar. “Vinterstraffet” för uppvärmning av kupén blev alltså 2 km. Mission accomplished

Det är lördag morgon, ett par minus, snö, och jag ska iväg med barnen till Kista Centrum. Man kan förvärma kupéen på laddströmmen vilket ger en varm bil och längre räckvidd på el, skönt! Väl i Kista försöker jag hitta någonstans att ladda men efter att ha testat fyra uttag som saknar ström tröttnar barnen – är de snåla i Kista Centrum eller har de bara dålig koll på sina elinstallationer? Vidare åker vi till ett par kompisar i Sollentuna och Silverdal  med barnen. All körning sker på el. Väl hemma laddas bilen i ca 1,5 timmar och sedan är det iväg igen för att hämta barn, glömmer hälften av alla saker, åker tillbaka, och sedan äter vi en middag i närheten och hämtar barnen på vägen tillbaka. Vi kör på bensin ett par hundra meter under dagen. Söndag står bilen. Bensinmätaren visar full tank och vi har från fredag till söndag en bensinförbrukning på gissningsvis en deciliter. Idén är att bilen ska klara ca 85 % av transportbehoven på el så “so far so good”. Imorgon bär det av till jobbet i city, ca 13 km i infartstrafiken i vinterväglag.

Efter bara ett några kilometer får jag min första tankeställare som laddhybridsförare: Alla andra har bråttom och vill komma först – jag vill komma hem på 100% el. Min son stirrar fortfarande på trädet.

Första resan blir typiska ärenden en fredag, från Rissne till Sollentuna Centrum, vidare till Postens i Häggvik där jag snor lite laddström och sedan hem. Jag har lovat mig själv att inte räkna exakta avstånd. Inte heller exakta laddtider och bränsleförbrukning utan istället se hur detta fungerar praktiskt, uppskatta grovt hur mycket vi kör på el, hur det fungerar i vardagen, vad familjen tycker och hur vi under veckan beter oss. Det andra är, milt uttryckt, redan gjort.

Hur gick det då? Jo, jag har nog aldrig kört med sådant lugn tidigare. Utanför Posten log flera stycken när vi laddade i deras motorvärmaruttag och vi kom hem enbart på el – nästan. De sista 2-3oo meterna kopplade bensinmotorn in. Väl hemma sätter jag bilen på laddning över natten.

Varför känns det som första gången jag ska testa eldrift? Jag har skumpat runt i norska Think för flera år sedan och nyligen glidit fram i Fisker Kharma. Hybrider har jag kört. Vad kan en laddprius tillföra? En sladd, lite längre räckvidd på el…

Ändå har jag en förväntan och det känns speciellt att ingå i en referensgrupp och att få köra en förseriebil av laddhybriden under den kommande veckan. Jag och min sjuåriga son Hannes hämtar ut bilen efter grundlig informationsgenomgång av Toyota och det är helt klart ett projekt för alla åldrar. En av finesserna är att man kan se CO2-besparingen i form av framväxande träd på displayen. Jag fipplar på alla möjliga visningsalternativ tills Hannes får nog: Visa träden! Vad händer när vi sparat ett helt träd?

Det visar sig  snabbt vad den stora skillnaden är från andra laddbara bilar jag testat. Bilen är inte en leksak, inte hysteriskt dyr utan en vettig tjänstebil (ingen våghalsig gissning att det segmentet blir först ut). Vi ska ha laddpriusen i familjen under en vecka och köra som vanligt och det känns faktiskt som att detta är första gången som det här med laddbara bilar är på riktigt, dvs att det inom kort är nåbart för många av oss. Frågan är då vad som är skillnaden och om vi gillar det?